qvicks

När gymmet känns som den sista plats på jorden du vill sätta din fot på. Du hör inte hemma där, har inget där att göra. Det är inte roligt, inget kul eller givande att gå och lyfta de där hantlarna eller stängerna. Det ger dig ingenting. Ju mer du tänker på ett träningspass, desto närmare soffan kommer du och du kan inte förstå hur du en gång tyckte att det var kul att gå och träna.

När det inte finns något som kan motivera eller driva dig till att strukturera upp träningen igen och komma tillbaka. Det känns bara allmänt lönlöst och "waste of time", det är ju ändå bara tråkigt.

 

 

 

Jag är låg och omotiverad för tillfället. Låg på köksgolvet för 30 minuter sedan och beklagade mig över hur tråkigt mitt liv är, hur tråkigt det är att träna och att jag fan inte vill träna idag.

Varför klagar jag egentligen, vem är JAG till att klaga? - Jag har precis varit iväg en vecka i Järnfälla och kört gokart i flera dagar, tävlat SM och fått göra det jag tycker är roligast. Att gå tillbaka till livet och leva som vanligt nu känns bara tråkigt och meningslöst.

 

Alla har vi sånna här dagar, meningslösa dagar, då man bara vill ligga i sängen hela dagen och göra så lite som möjligt. Men vem är jag att klaga? Vem är jag att vara den som ligger kvar i sängen och tycker synd om mig själv för att allt känns så jäkla trist, just idag?

Jag tänker inte låta min svaga sida ta över och få sin vilja igenom denna gången, att göra det gynnar verkligen ingen och särskilt inte mig själv, så jag tänker ta mig till gymmet, slå sönder min svaga sida och gå därifrån ännu starkare.